Är det verkligen älgens fel

Trots detta är älgen så ifrågasatt, ibland till och med klassad som skadedjur och marodör. Och allt detta beror på det naturliga faktum att älgen behöver mat – även vintertid. I sitt fodersök kan den då gå hårt åt tallungskogar, vilket oftast innebär försämrat virke i framtiden och ekonomiskt bortfall.

De skogliga fundamentalisterna – de flesta finns i de stora skogs-bolagen – lägger gärna skulden på jägarna när betesskadorna kommer på tal. De menar att den enda, enkla lösningen på problemet är att skjuta fler älgar, men att vi jägare inte ställer upp helhjärtat på denna ”geniala” lösning.

Storbolagen ser helst att älgstammen är nere på en nivå som knappast kan anses som jaktbar. Om inte deras jaktarrendatorer ställer upp på de här kraven så kommer åtgärder som ett brev på posten. Ofta kommer hot om att nya jaktlag sätts in för att öka pressen på älgen.

Men räcker det med att skjuta fler älgar? Ja, det gör det – under förutsättning att vi inte ska ha någon älgjakt värd namnet framöver. Vill vi däremot även i framtiden ha kvar höstens stora folkfest ute i våra bygder, då är lösningen inte fullt så enkel.

Jag vill påstå: Även skogsägarna måste ta sitt ansvar! Ojdå, svor jag i kyrkan nu? Markägarna får ju av hävd inte ifrågasättas i älgfrågan. Okej, jag vet mycket väl att en stor del av de personer som äger skog också är jägare, och de allra flesta av dem förstår vikten av att ha en bra älgstam. Däremot finns det ett gäng som inte alls ställer upp på sådana tankegångar – och det är det gänget som måste ta sitt ansvar.

När det gäller jakten understryks hela tiden vikten av samverkan inom stora områden. Viltvårdsområden, älgskötselområden, älgförvaltningsområden … här ska, på frivillig basis, en gemensam syn på älgjakten genomsyra allt arbete.

Då undrar jag: När hörde vi talas om ”skogsförvaltningsområden”, alltså stora områden där alla markägare arbetar enligt de nya rön som forskare presenterat för en bra älgstam och minskade älgskador?

Som det är nu väljer skogsägare att plantera gran på tallmarker för att klara sig undan betesskador. Detta innebär främst två saker: dålig tillväxt och ett ännu hårdare betestryck på de tallungskogar som finns. Ett skogsbruk som inte anpassas till det läge som gäller förvärrar alltså älgskadorna. Men hela skulden läggs på älgen, allt är ”marodörens” fel.

Samma sak gäller röjningen. De allra flesta marker röjs ”så som de alltid har röjts”, vilket numer riskerar att leda till ökade skador. Forskarna vet i dag när och hur det ska röjas, vilka stammar och trädslag som ska sparas och så vidare – allt för att få en vettig balans mellan älg och skog.

En samsyn över stora områden i sådana här frågor skulle betyda oerhört mycket. När jägarna klarar att diskutera sig fram till en fungerande älgförvaltning, varför klarar inte markägarna att formulera en gemensam skötselplan med inriktning på att minska betesskadorna? Tyvärr tror jag att problemet är att ”skogens fundamentalister” – de som maniskt skriker ”Skjut fler älgar!” – ännu så länge är de mest drivande. Men kanske kommer en ändring med en ny generation. Vi får hoppas.

TILL SIST: Ser i Svensk Jakt att Jägareförbundets ordförande Björn Sprängare meddelar att förbundet är ”mycket tydligt i vargfrågan”. Det är nu åtskilliga decennier sedan problemet med vargar aktualiserades, hur kommer det sig då att förbundet fortfarande måste gå ut och tala om för sina medlemmar att ”jodå, vi tar ställning i vargfrågan”? För mig är det ett tydligt tecken på att det finns en allvarlig förtroendekris inom förbundet. Medlemmarna är uppenbarligen inte säkra på att deras organisation fullt ut tar deras parti i en allvarlig situation. Här avslöjas dålig kontakt med gräsrötterna, vilket förstås inte är acceptabelt för en folkrörelse.