Annons
Beskär betesväxterna kring kantzonerna
Kantzoner vid skogsbryn, kring åkerholmar, utmed vattendrag och större diken är ofta bevuxna med bra betesväxter för klövvilt. Om vegetationen får växa upp ohämmat blir det bästa betet oåtkomligt för viltet. Med rätt beskärning håller man betet på lagom nivå.
Traditionellt beskärs träd och buskar som skuggar grödor i odlingslandskapet med 10–15 års mellanrum. Bra betesväxter som asp, ek, sälg, videbuskar, rönn och vildapel har då vuxit sig så pass höga att de delar som viltet söker är oåtkomliga. Om man beskär med tre års mellanrum ökar mängden åtkomligt bete oerhört.
Genom överenskommelse med markägare kan jaktlagen ta över skötseln av kantzonerna på hela eller delar av jaktmarken. Kanske kan en del av arrendet betalas genom denna åtgärd. Om vegetationen beskärs med jämna mellanrum blir inte heller arbetet alltför betungande. Man undviker den tunga bortforsling som blir följden om avverkningen blir eftersatt.
Träd som apel, asp, ek, björk, jolster, rönn, sälg och vildapel svarar bra på hård beskärning. Det gör även de ofta förekommande videbuskarna, bindvide, gråvide, grönvide med flera.
Samtliga växter utom asp sätter massor av stubbskott vid hård beskärning. Aspen sätter inte stubbskott men däremot skjuter den mängder av nya skott på rötterna. När det gäller beskärning av asp skall man därför rådgöra med markägaren. Aspskott som sprider sig ut i odlingsmarken kan ställa till det.
Beskärning av vedartade växter kan ske året om men gynnsammast sker beskärningen under växternas viloperiod, från november till mitten av april. De beskurna växterna, vare sig det är träd eller buskar, svarar på beskärning med ett större antal skott än dem man skär bort. Dessa nya skott är mycket begärliga för viltet. De allra begärligaste arterna, till exempel apel, rönn och viden hålls ofta på låg nivå av viltet efter beskärning.
Beskärning kan ske på olika nivåer men bäst resultat når man vid beskärning på låg höjd, 15–20 centimeter, över marken. Bärande träd, som apel, ek och rönn, kan undantas från beskärning om det finns utrymme för att de skall kunna utvecklas till stora träd.
Där växtlighet saknas kan komplettering ske genom sticklingsplantering. Växter som är lätta att föröka med sticklingar är videarterna, en växtfamilj med ett 40-tal arter där samtliga arter utom sälg kan sticklingsförökas. I nästa nummer av JoF kommer vi att behandla just sticklingsförökning.
