Dags för en aktivare vargförvaltning

Visserligen kan vi jägare glädjas över att vargjakten kanske ännu en säsong kan genomföras utan den cirkus av överklaganden som för några år sedan helt stoppade jakten. Men 22 vargar känns som en extremt klen tilldelning. Särskilt när man tidigare i år identifierat 401 olika individer i Skandinavien efter DNA-analys av insamlad vargspillning. Här finns förstås ett visst mörkertal eftersom man knappast fått in spillning från samtliga vargar i Skandinavien. De flesta av de identifierade vargarna finns i Sverige och väldigt många av dem finns i Värmland.

Tidigare i veckan träffade jag några värmländska jägare i samband med en jakt i Skåne. De kände en extrem frustration inför situationen på sina hemmamarker. Nu har de fått en licens på sex vargar i Värmland, vilket de menar är ett hån. Även om hela tilldelningen fälls så kommer föryngringen att göra att det blir ännu fler vargar i Värmland till nästa jaktsäsong. En av värmländska jägarna uttryckte bland annat:

”Jag saknar jakten med hund och skulle gärna vilja skaffa mig en älghund. Men nu när jag bor mitt i ett vargrevir känns det inte riktigt förvarsbart att skaffa jakthund eftersom den förr eller senare nästan garanterat blir dödad av varg”.

Som jägare har jag inte svårt att sätta mig in i de värmländska jägarnas situation. Vargen väcker en obehagskänsla även hos mig, inte för att jag personligen är rädd för den utan för att den hotar min stora passion att få jaga med jakthund. Samtidigt kan jag som naturvän inte riktigt hävda att vargen inte ska få finnas, så hur fixar vi då detta?

Den enda lösningen är enligt min mening att förvalta vargstammen, det vill säga att jaga varg. Förvaltningen ska ligga på en sådan nivå att den märks tydligt. Det får inte vara en lika svag tilldelning som idag så att vargstammen fortsätter att stadigt växa. Någonstans går gränsen för hur många vargar vi ska ha inom ett tämligen begränsat område av vårt land, frågan är om inte denna gräns redan passerats.

Genom jakt kan vi göra vargen naturligt skygg för människor. Om vi dessutom använder drivande hund vid vargjakt så kommer vargar som blivit jagade att dra sig undan när de hör hundskall.

Visserligen går det inte att helt få stopp på att vargar dödar jakthundar. Men att det kan vara stor skillnad på hur olika vargflockar uppträder har jag själv erfarenhet av. När jag 1993 för första gången började jobba på Jaktmarker & Fiskevatten så fanns redaktionen i Karlstad i Värmland. Jag skaffade ganska snart jaktmarker i norra Värmland, öster om Ekshärad. Dessa marker låg inom ett vargrevir. Från början var jag mycket tveksam om jag skulle våga släppa mina stövare och min finska spets på markerna. Under samma tidsperiod fanns det en vargflock i trakten av Årjäng som direkt de hörde ett skall från en jakthund gick till attack och åt upp hunden. De såg helt enkelt jakthundar som lättfångade byten. Ganska snart insåg jag att vargarna på mina jaktmarker inte uppträdde likadant. Troligtvis hade de en erfarenhet av något som gjorde att de naturligt skyggade för jägare och deras jakthundar. Vid flera tillfällen kunde jag genom spårsnö konstatera att vargarna undvek områden där jag jagade.

Nu har mycket hänt sedan jag bodde i Värmland. Det finns bland annat betydligt mer varg i dag. Inte minst därför tror jag mer än någonsin på att en aktivare och effektivare förvaltning är det bästa både för vargstammen och för dem som påverkas negativt av den. Det gäller dock att vi tar vårt ansvar när vi väl får jaga varg och inte uppträder som jägaren i Vallentuna som i samband med en skyddsjakt sköt på en varg på 458 meter. Det glädjer mig emellertid att jaktledaren agerade snabbt och tog bort skytten från den fortsatta skyddsjakten.